Japp, det lyckades vi med idag!
Mycket ovanligt, eftersom vi oftast upptäcker att kameran ligger kvar hemma när det är dags för första fotot. Men idag var vi duktiga och hade till och med laddat batteri och tomt minneskort 
Så första bilden är från uppvärmningen. Sota tycker om att knådas och få lite uppvärmande massage:
Antagligen behöver hon det också. Hon är lite seg och svårstartad, men när husse värmer upp hela kroppen och alla muskler på henne så vaknar hon till liv!
Nixa har inte riktigt samma behov. Hon skulle behöva något annat, nedåttjacksliknande och kanske ett litet kirurgiskt ingrepp på stämbanden. Men hon fick lattja med runt medan vi väntade på Elisabeth och Pierre som skulle sluta upp vid elvatiden:
Lika pigg och glad som vanligt, lilla fjunet …
När skaran var fulltalig var det dags för utmarsch. Christer gick ut (fast det har funkat så bra när jag har gjort det) med Sota, och Elisabeth med Viva. Jag hade laddat A-stationen med blöt kattmat som Sota fått en liten slick av, och Pierre vevade runt med Vivas boll.
Vi hade bestämt att ha runt en kvarts liggtid på B, och så blev det. Vi hade också bestämt att skicka Viva först, och det gjorde vi. Men Viva ville inte! För allra första gången ville hon inte springa till husse! Konstigt … Men Pierre visslade lite och Elisabeth manade på henne, så till slut stack hon och kom tillbaks till A.
Sota visade ingen tvekan – som hon inte har gjort sedan vi introducerade foliepaketen med kattmat på mattes station Hon ä dutti, hon …
Men allra duttiast ä hon på stationerna. Tyst, fokuserad och så underbart lugn. Hon bara vet att hon kommer att få springa igen, som hon tar det med ro.
Viva är också duktig, man kan till och med tro att hon inte är där Men här sitter faktiskt en airedaleterrier och väntar på sin tur.
Fyra sträckor blev det. Sota var 100-procentigt duktig, och gjorde sitt jobb utan knot. Vi lade lite mer fokus på framföringen idag, eftersom det var det enda vi fick neddrag på senast vi tävlade (och ändå fick 9-9 på rapporten!). Fot och sitt och alltihop …
Sedan – tadaa – var det fikadags, vilket för vår del också var frukosten:
Christer, Pierre och Elisabeth mumsar i sig massa goda grejer. Jag bytte hund, eftersom Nixa skulle få springa sina två sträckor efter Viva och Sota. Det fungerar ju nämligen inte att ha med henne i gruppen, eftersom hon bara inte TÅL att hennes egen matte ägnar sig åt det svartlurviga åbäket en enda lite sekund! Och matte själv känner hur svetten börjar rinna när det kommer ett meddelande i radion om att Sota ska skickas … för hur ska jag kunna ha fokus på henne samtidigt som jag ska fokusera på Vrålapans stationsuppträdande, och hjälpa henne att få in goda vanor? I dagsläget känns det som en uppgift som inte är möjlig att utföra. Så – än så länge får fjunet springa själv.
Men när matte bara behöver koncentrera sig på fjunet, så går det så bra så bra …
Under tiden Nixa fick springa sina sträckor passade Elisabeth på att valla en uppletanderuta. Lite jobbig mark var det, med mycket rishögar och en hel del meterhöga björnbärssnår (eller vad det nu var, kanske unga björkar?).
Nixa är ju känd för att ha lite svårt att titta på när dessa roliga händelser sker, hon känner igen beteendet och vet att det kommer att bli S Å R O L I G T ! Men idag lyckades hon vara tyst med Christer och Pierre la ut grejerna.
Sedan fick hon leta först. I början velade hon runt (första gången i ruta som är vallad av någon annan än husse eller matte), men hittade ändå första grejen väldigt snabbt. Tog upp den, och – fortsatte leta! Har aldrig hänt förut … Hon släppte den strax, och fortsatte … Jag har aldrig varit med om liknande, och kände hur hakan slog i knäna när jag tittade på vad hon gjorde.
Några vims till blev det, sedan var det dags för ett mammasamtal! Det fick bli lite snack på stigen, om vad man gör och framför allt varför man gör det. Matte vill ju ha sakerna, i handen, och då får fjunet sin belöning. Så enkelt är det ju!
Därefter hämtade Gullefjun i snabb takt in tre grejer och levererade enligt överenskommelsen. Då valde jag att bryta, och dra igång kampleken istället.
Med blodig högerhand tittade jag därefter på när Viva gjorde ungefär samma prestation som Nixa, alltså travade runt och tyckte att det var ett väldigt märkligt ställe att glömma saker på. Hon ville inte heller ta i grejerna, och ännu mindre bära in dom till Pierre. Efter en stund bröt han också efter tre grejer.
Sota var ännu värre, och ville inte ens gå ut i rutan! Trött och slö, och larvade runt som om vi andra redan hade åkt hem. Husse fick också ta ett ordenligt utvecklingssamtal med sin hund, som avslutades med att visade henne blötkattmaten. Sedan sprang hon så fort hon kunde ut för att leta och in med grejer
Riktigt dutti tjej var hon!
Så, sammanfattningsvis blev det en bra dag i skogen. Elisabeth och Pierre fick ett litet aber att fundera över däremot. Viva har aldrig tvekat mot husse, men det gjorde hon alla skicken idag. Vi bestämde att om bara Pierres jobb tillåter det, blir det ny rapportträning nästa söndag. Passar oss jättebra, eftersom Sota ska göra sitt försök nummer två i appell-rapporten i slutet av februari. Även om hon har varit stensäker de senaste månaderna, känns det bra att få till lite fler träningar. Om inte annat så för att förstärka ett redan riktigt bra beteende.
Och fjunet – hon behöver så jädrans mycket träning hon kan få! Och hennes framsteg idag består i att hon varit nästan tyst flera gånger
När vi väl kom hem igen, tog det 20 minuter sen kom Conny & Marie med fem barn hem för en liten fika. Fyra utav dessa fem barn bara ÄLSKAR hundar, och klängde på dom, klappade och försökte få dom att utföra trix. Sota fick faktiskt gå in och lägga sig i sovrummet, hon orkade inte med dom. Nixa och Pixi fick agera äkta sällskapsdjur/lekkamrater, och gjorde det helt otroligt bra.
Klockan fem när vi var själva hemma igen slocknade till och med Nixa Det har nog aldrig hänt förut!
Japp, det var helgens rapport från oss!
lämna en kommentar